Ikväll är en sån där kväll som jag har tänkt extra mycket. Det brukar oftast bli så när jag åker hem från Maria. Då tänker jag över min livssituation. Hur sen ser ut, om jag gillar den och vad jag kan göra för att mitt liv ska bli bättre. Så som jag vill ha det. Och varje gång så är det något som inte är som jag vill. Eller, det är väl klart att allt inte alltid kan vara perfekt. Det får man ju ha överseende med. Men när jag börjar tänka så som jag har gjot ikväll, då blir jag bara deprimerad. Skumt. Jag tänker på allt jag vill ha men inte kan få. Jag tänker på folk som har det värre än mig, jag tänker mina vanliga tankar fast djupare. Det låter helt knasigt, jag vet. Men sån är jag.

Idag har jag funderat över hur jag kommer reagera den dagen jag får veta att min mamma har dött. Den tanken tänker jag minst 5 ggr i veckan. Sick, jag vet. Men jag kan inte hjälpa det. Jag funderar över hur jag kommer att reagera. Det bästa hade väl varit om jag insåg att det är så pass lång tid tills dess och att det är sånt som händer. Alla människor måste ju dö. Nån gång. Så är det bara.

Jag har funderat över vad det är jag vill ha här i livet. Vad det är som gör mig lycklig och vad det är jag strävar efter. Jag vill vara den som har Världens störtsa ambitioner och som lever ut mina drömmar. Visst har jag drömmar, men ambitionen är det lite sämre med... Det är så mycket jag vill göra att jag inte kan bestämma mig för vad jag ska börja med. Det låter kanske lätt. Som ett bra liv, att jag vet vad jag vill göra. Men sanningen är den att så är inte fallet. Jag blir helt virrig i skallen och jag vet varken ut eller in. Hm, det här börjar låta inveckalt och jag blir förvånad ifall nån ens läser all den här smörjan. Grejen är den att jag måste skriva av mig. Och då blir det oftast såhär. Jag skiver en massa onödiga saker som jag måste få ur mig på ett eller annat sätt. Thats it. Sen om någon läser det eller inte bryr jag mig inte om. Jag skriver bara för mig själv och inte för någon annan.

Tågen klaffade inte så bra i afton. Inte bussen heller för den delen. Det bästa var nog att jag träffade en gammal, söt gubbe. Det började med att jag satt på en bänk vid busshållplatsen när han kom dit och jag reste mig för att han skulle få sätta sig ned. Då sa han att jag verkade vara en mycket trevlig och väluppfostrad tjej. De ni! Sen pratade han på. Han var änkling sen den 13e november 2005. Det gjorde ingenting att han fick vänta på bussen i 20 minuter för det fanns ändå ingen som väntade på honom där hemma. Telefonen hade blivit allt mer viktig i hans liv sen dagen hans fru försvann. Jag förundras över hur gamla människor kan hålla ihop så länge. Hur de kan älska varandra i evigheters evighet. Det är så fint på något oförklarligt sätt.
Han berättade även att han hade varit på gröna lund idag. Med en vän. De hade kännt varandra sen 50-talet. 50-TALET mina damer och herrar!!! Shiiit! Det är en gammal goding vi snackar om här!! Hur som helst, han gjorde det väldigt klart för mig att de bara hade druckit kaffe. Inte åkt några karuseller för de var de på tok för gamla för. Det sista han sa var att det borde finnas fler människor som mig. Såna som reser sig upp när en gammal människa behöver sitta ned. Om det bara så är för två minuter. Det var fint sagt. Den söta gubben klev på sin buss. 602 tror jag att det var. Jag skulle kunna sitta och prata med honom en hel dag om jag fick chansen. Jag fascineras av gamla människor som har varit med om hur mycket som helst. Tänk om man blir så gammal. Eller minst 70 år iaf. Gud vad mycket man kommer vara med om. Och jag ska nog se att mina små problem är lösta tills dess!

Natt natt