Jag sitter här.

Med ett vitt pappersark att skriva på. Nästan. Fast på datorn. Och det får mig att minnas när jag var yngre och skrev dagbok. Jag var en periodare. Ett tag skrev jag varje dag i mer än ett år.
Det jag kan sakna med själva "dagboksskrivandet" är att man verkligen kunde få ur sig precis allt. Att man gav sin tillit till en liten bok. Att man berättade rakt ut hur hjärtat i ens kropp mådde. Vem man var kär i, vem som var ens bästa vän för stunden, vad man skulle göra i helgen. Om hur man mådde. På riktigt. Det blir lite svårt att vara helhjärtad och rak när man skriver i en blogg. Man öppnar sig inte totalt. Visst, man berättar endel saker. Men inte de allra hemligaste. Inte jag iaf. Och då får det mig att fundera över varför man inte gör det? Man ska väl skita i vad alla andra tycker och skriva om precis vad man vill. Men man gör det inte. För det kanske inte är lika "intressant" för ens läsare att läsa.
Om jag skulle öppna mig totalt här i bloggen så skulle nog de flesta få en smärre chock! Om vad det egentligen är som virvlar omkring i min skalle. Men jag väljer att inte dela med mig av mina hemligaste hemligheter och mina djupaste funderingar. Fastän jag helst av allt skulle vilja skriva ner dem. Att man kan få behålla det någonstans. Och kunna se tillbaka på det om 20 år. Men det går ju inte.
Det bästa hade nog varit om man snällt började skriva i sin lilla dagbok igen. Där alla ens hemligheter kunde få bo. Som man senare i livet skulle kunna ta fram och skratta hejdlöst åt och fundera över hur man kunde tänka så som man gjorde då. Ni fattar grejen va?

Kanske är det bara jag som har ett sådant behov? Av att få skriva ner mina tankar och funderingar. De mest privata liksom. Problemet är bara att man får sån förbannad värk i handen när man skriver med en penna på ett papper. Det var därför jag slutade skriva dagbok. Det blev alldeles kladdigt på slutet bara för att man hade fått kramp i armen. Och man fick inte med allt som man ville få sagt. Skumt det där med dagböcker. Men det är fint. Väldigt fint. Man blir nostalgisk och minns alla händelser som om det vore igår.