Jag är rädd. Rädd att bli som du. Att bli du. Förvandlas till någon jag egentligen inte vill vara. Jag blir helt fyrkantig och tappar allt förstånd i kroppen när jag är tillsammans med dig. Men ändå tycker jag om dig. Jag har en slags hatkärlek till dig. Ibland är det roligt att vara med dig, men oftast går det fel och jag får ångest dagen efter. Jag vet att det är mitt eget val. Så jag har bestämt mig nu. Vi ska inte umgås längre du och jag. Visst kan vi träffas. Men vi ska inte blanda oss med varandra. Du gör mig okoncentrerad och oblyg. Du får mig att säga och göra saker som jag varken vill eller borde.

Några i min närhet står inte ut med dig. Förstör dem inte snälla du. Gör dem inte till dina offer. Och gör inte så de smyger omkring med dig utan andras vetskap. 
Du är motbjudande och inbjudande på samma gång. Du är livsfarlig men trots det väljer jag ibland att vara med dig. Att du förstör och använder folks svagheter är inte rätt, och att finnas där men ändå inte är inte snällt. Du har inga som helst fördelar med dig själv. Du sprider glädje för en kort sekund men sedan slutar allt i ett bombnedslag (oftast).

Som sagt, vi ska inte ses mer du och jag. Kanske ett fåtal gånger under sommaren dock. Men jag ska välja mina dagar väl när jag bestämmer mig för att beblandas med dig och dina krafter. Rör mig aldrig på samma sätt som du rört vid någon annan. Vid dem som just nu älskar dig och det du gör. Enligt mig är du bara patetisk. För tillfället bortom mitt förstånd. Dock vet jag att det kommer en dag då vi ses igen. Då du gör mig sådär fnittrig och groteskt flickig som bara du kan. Men jag ska hålla mina Gotlandsruss. Det är ett som är säkert!