Alla har en. En sån där som vägrar att släppa taget, som man själv vägrar att släppa taget om. Det spelar ingen roll hur många sekunder, sena nätter eller år som rinner förbi. När man helt omöjligt kan gå vidare, starta om på nytt. Eller så tror man att man kan det. Känna sockerdricksbubblor för någon ny, skratta åt nya skämt med någon ny. Men så ser man något som påminner om han, om den där. Och på en sekund är man tillbaka där man började. Fast det var i ett helt annat liv, på en helt annan plats än var man är idag. Hur i hela världen tar man sig förbi det?