Det är väldigt svårt att bestämma sig för vad man ska göra med det... Hur det kommer att se ut och hur det kommer att arta sig. Eller snarare urarta sig? Om det kommer att bli bra eller kanske rent åt helvete. Upp och nedgångar får man tydligen räkna med. Och att leva i ovishet en längre tid är tydligen bara nåt man får acceptera. Att man tillslut kommer fram till en lösning och bestämmer sig, ja då är allt så himla bra. Men när det sen skiter sig och man varken vet ut eller in, ja då vill man kanske inte vara med längre. Man orkar inte.

Det hela hade varit sju gånger bättre ifall allt redan var bestämt. Att man fick hem ett brev på posten och därav avläsa vad som skulle hända, vad man skulle vara med om, vilka man kunde lita på samt vad man skulle ta sig för. Så att allt för en sekund eller två blev lite lättare. Bara lite. Att det blev klarare i huvudet liksom. Att man slapp stå och nöta på samma ställe alldeles för länge. Jag vet inte. Men det hade nog varit en bra lösning. För mig. 

Nu är det bara en sak som fattas. Eller det är egentligen tusentals saker som fattas. Men just nu skulle jag vara nöjd med en utav alla de tusen saker som jag kommer att behöva senare. Men jag vet varken hur eller när jag ska lösa den frågan. Det går inte. Vilket i sin tur gör att allt stannar. Det blir en käpp i hjulet som är för stor att slita bort på egen hand. Jag är inte tillräckligt stark. Vi får se hur det artar sig. Eller urartar sig som sagt...

Ni som inte vet vad jag talar om. Så kan jag berätta att det är livet jag snackar om! Vilket för tillfället kan dra åt helvete!