Jag brukar komma på mig själv att tänka att vi faktiskt har varit där. Att jag befunnit mig på den bästa platsen på hela jorden tillsammans med en utav de bästa personerna jag vet, som tillhör två föräldrar med världens största hjärtan och sådan givmildhet att man knappt tror att något sådant ens kan existera. Det är helt ofattbart och jag kan fortfarande inte förstå att vi har varit där. Jag drömmer forfarande om det på nätterna. Häromnatten drömde jag att vi var tillbaka. På samma ö med samma människor. Vår lilla Mubeen och vår älskade Nelson. Jag drömmer att vi snorklar och ser alla fiskar igen. Alla dorisar och alla läskiga rockor och minisharks.

Varför jag tänker på detta just nu är för att jag var inne på smhis sida för att kolla vädret då jag plötsigt knapprade in Male i sökfältet. Det är förvisso 27 grader och regn med blixtar pga regnperiod. Dock är det ändå paradiset på jorden. Och när jag väl hade klickat mig så långt så kunde jag inte förbjuda mig själv att surfa in på Adaaran.com. Helt magiskt.

Ibland känner jag dofterna som jag kände där. Och varje gång jag tänker tillbaka så sitter jag med det största leendet ni någonsin kan tänka er. Ett sånt där löjligt leende som de flesta kan tyckas se tillgjort ut. Haha. Men det är fint. Så himla fint. Det turkosa vattnet, de roliga stunderna tillsammans vid frukostbordet, alla skratt vid middagsbordet pga alla skämt om ryssutfodringen, båtresan till den lilla fiskebåtön, alla läskiga djur, smeknamnet "Haren Nilsson" som Mia så fint gav mig då jag lyckades bli rädd för min egen skugga. Haha. Tack ska ni ha. Tack för de två underbaraste veckorna i hela mitt liv. Jag glömmer det aldrig!



Jag minns även att denna "brygga" var brutalt varm och att vi var tvugna att doppa fötterna i varje vattenkruka på vägen till Mias pärons water villa då vi skulle ut på vårat första snorklingsäventyr. Villan längst till höger på bilden bodde vi i.