Tanken var för god för att vara sann. Som en dov, bäsk eftersmak smög felet sig på som om det aldrig vore något snack om saken. Det skulle inte få hända helt enkelt. Och nu sitter jag här. Liten för Världen men ändå väldigt stor för mig själv. Det är konstigt. När man tror att saken är biff så skiter det sig bara sådär. Rätt framför näsan på en. Snopet! Nu fattar ni typ ingenting. Eller ja, ni tror att ni har en aning men det har ni tyvärr inte. Så jag ska berätta för er. Det var nämligen tänkt att jag skulle åka hem till Gotland redan nu till  helgen. Men som ALLA vet så ska "familjens" båthelvete läggas i sjön på söndag så jag måste ha killarna. JÄVLIGT surt!! Jag vill inte vara här längre.... Å nu återstår bara det jobbiga. Att ringa de där samtalen som jag egentligen hade tänkt ta face to face. Och att sedan få någon form utav klartecken och sedan sätta mig vid bordet för att så småning om lägga upp hela historien om min framtid. Spela med öppna kort helt enkelt. Som jag för övrigt tycker att ALLA borde göra. Men men, alla kan inte vara kloka i huvudet. Så är det bara.

Så ja, helgen blir ett stressmomment helt enkelt. Helst av allt skulle jag vilja strunta i denna helgen totalt. Och bara jobba, jobba, jobba. Men hur roligt är det liksom. Hur roligt är mitt jobb på en skala från 1-10? Jag vet att jag låter lite miserabel nu, men vafan.. Jag har varit här på tok för länge. Det är dags att göra något nytt. Träffa nya människor, få nya livserfarenheter, växa som person och faktiskt lära mig något här i livet. Jag är redan proffs på att byta blöjor, torka bajs och leka med lego. Jag behöver något nytt. Något som får mig att utvecklas. Jag jobbar på det, det gör jag!

Det jobbigaste är nog att jag inte tänker speciellt långsiktigt i mitt liv. Tankarna jag borde ha ang vad jag vill göra om ett år har inte börjat utvecklats i min hjärna än. Är inte det ite skrämmande...? Vem vet, jag kanske hoppar av?

Hörs!