Först blev jag stel. Sen kom tårarna. Sen gick jag och la mig. Somnade. Vaknade. Då kändes allt plötsligt mycket, mycket bättre. Det var som att jag insåg vissa saker under den korta stunden jag hann sova. Det är liksom okej nu. Lugnt. Acceptabelt på något konstigt sätt. Jag vet inte vad grejen var. Men jag vet att det känns bättre nu. Jag kan gå vidare nu, och det känns så himla skönt.

Jag funtilurar på om jag ska åka hem eller inte. Isf blir det redan nästa helg, och det känns ju en aning tidigt. Det känns liksom inte lönt att åka hem efter tre veckor då man har varit borta. Så jag tror att jag blir kvar här uppe. Lisa åker till sthlm då och jobbar på sveavägen 42. Kanske skulle jag åka med och hälsa på hos sveavägen 44? Nja..

Jag ska till jobbet i eftermiddag. Möte med Carerra. Spännande! Ska ta fjällbussen vid fyra. Hoppas den ser mig? Det är ju mörkt då. Ska ta med mig en ficklampa för säkerhets skull! Sen ska vi handla på ICA och hämta alkohol på Statoil. Det blir kanon.

Jag fattar inte att det är "snökaos" hemma på Gotland. Jag är i fjällen, borde det inte vara snökaos här? Eller åtminstone snöa lite? Näe.. Tydligen inte! Jag får ta ett snack med de där vädergudarna och se till att det blir lite snö här uppe också. Vi behöver liksom det för att överleva!

Hörs!